A2-körkortet – träna lågfartsbanan!

Min instruktör, Ola från Jarla Trafikskola, var väldigt lyhörd för min situation och gav mig en oerhört effektiv crash-course i lågfartsbanans konster.

Efter en tids semester, och därmed en tids paus från övningskörningen, återvänder vi till lågfartsbanan. Jag har nu under bara drygt en vecka kvar till uppkörningen, och har därmed en intensiv träningsperiod framför mig. Min handledare och jag förstår rätt tidigt att det är just lågfartsbanan som kommer utgöra den största utmaningen under detta intensiva skede. Vad gäller övriga delar av körningen känner jag mig relativt trygg. Manövreringen av hojen sitter sedan tidigare träningspass, och i och med bilkörkortet har jag sedan tidigare erfarenhet av körning i trafik. Även om det självklart finns mycket nytt att tänka på så som placering och kurvteknik så känns den delen hanterbar. För bromsningar och högfartsbanan lyckas jag tidigt få in en rätt bra teknik. Vi hade tagit en paus ifrån den när vi tränat mer körning i trafik, och att återvända till lågfartsbanan är inte direkt som att träffa en god gammal vän. Den bekantskapen som jag trodde jag hade fått med lågfartsbanan tidigare förstår jag nu var tämligen ytlig. Den stora majoriteten av min intensivträning inför uppkörningen kom därför att ägnas på lågfartsbanan.

Krypkörning mellan koner i max 5 km/h, kräver rätt teknik, rätt spårval och bra balans.

När vi testade lågfartsbanan under de tidigare faserna av träningen satte vi upp vår egen bana med ungefärliga mått och konor vi lånat av vänner. Nu vände vi oss i stället till en parkering utanför Solvalla i Stockholm, där en trafikskola har målat de exakta måtten på marken. På veckodagarna lämnar de till och med kvar konerna på sina platser. Trafikskolan verkar inte använda parkeringen på natten och på helger, så det blev den perfekta träningsplatsen. Om ni lyckas hitta en parkering som annars används av trafikskolor är det riktigt smidigt att få de exakta måtten, annars fungerar det också utmärkt att sätta upp det själv som vi gjorde i början. Har ni inte koner kan ifyllda vattenflaskor användas.

Genom MC-jaktens instruktionsvideor hade jag fått in en bra förståelse för vilket spårval man bör ha igenom banan, vad som är en taktisk placering att starta ifrån och vart blicken ska vara riktad. Men jag upplevde att videorna tyvärr inte riktigt kunde täcka det så viktiga finliret – det är svårt att genom en video kunna förmedla en känsla om hur mycket gas och broms man bör använda, hur man utvecklar bra balans och vad som är en tillräckligt låg fart. Jag hade oerhörda svårigheter med detta. Jag fick nästan alltid motorstopp eller var tvungen att sätta ner foten, jag använde bromsen för ofta och hade en för hög snittfart genom banan. Trots åtskilliga kvällar spenderade på lågfartsbanan kände jag inte att jag förbättrades tillräckligt mycket. Efter omkring 10 timmar på banan hade jag i princip aldrig klarat den väl en enda gång.

Tre dagar kvar till uppkörningen, och det största hindret var det första provet – lågfartsbanan.

Med bara tre dagar kvar till uppkörningen (och inga möjligheter att skjuta fram den), bestämde jag och min handledare oss för att göra ett undantag från vårt mål om att inte ta några lektioner, och köpa en timme med fokus på lågfartsbanan. Vi vände oss till Jarla Trafikskola, den körskola vars bana vi lånade om kvällarna (vilket ju bara kändes rättvist), som kunde boka in en tid redan samma dag omgående.

Det visade sig vara ett av de bästa besluten vi tog under min träning. Min instruktör, Ola, var väldigt lyhörd för min situation och gav mig en oerhört effektiv crash-course i lågfartsbanans konster. Under vår timme lyckades han identifiera såväl de stora som de små felen jag gjorde, och ännu viktigare – han lyckades få mig att också förstå dem och på så sätt helt förändra min förståelse för banan.

Jag hade aldrig kört med passagerare tidigare, men det gav mer insikt inför lågfartsbanan.

Han använde väldigt effektiva exempel för att förstå vad i min teknik jag var tvungen att förändra. När han exempelvis upptäckte att min balans var undermålig och att det berodde på att jag inte knep med knäna, visade han detta genom att sätta sig bakpå mig som passagerare och be mig krypköra. Jag hade aldrig haft någon bakpå mig och blir verkligen förvånad över hur det verkade balansen. Jag vinglade minst dubbelt så mycket som vanligt! Är detta alltid såhär, när man har en passagerare bakom sig, tänkte jag. Till min förvåning stabiliserades plötsligt hojen. Anledningen? Ola hade börjat knipa knäna, till skillnad från innan. För att sedan se till att jag verkligen använde min nyvunna kunskap åkte jag resten av lektionen med en maskros mellan mitt knä och tanken.

Balansen är viktigt och det är naturligt att vingla.

Han fick mig också inse att det är helt naturligt att vingla. Jag hade tidigare trott att det var något dåligt – att vingla måste ju vara ett tecken på att du inte har kontroll över motorcykeln. Min instruktör bad mig att stiga av hojen, och började putta på den bakifrån, enbart genom att hålla på bakdelen av motorcykeln. Han visade mig att motorcykeln alltid kommer vingla, men att den vill räta upp sig själv. Faktiskt, är vinglandet ett sätt för motorcykeln att hålla sig upprätt. Så fort motorcykeln började vingla för mycket, ökade han på farten bakifrån, och motorcykeln rätade upp sig. Jag förstod att i första hand var farten, och inte när jag försökte ”vingla emot”, som fick motorcykeln att inte ramla. Och om motorcykeln kunde stå alldeles ensam, då borde vara ännu enklare med någon som styr?

Vi körde också lite i högfartsbanan som inte alls kändes lika svår.

Vid slutet av lektionen hade vi dessutom hunnit med en snabb genomgång av högfartsbanan och bromsningar.  Ola var oerhört effektiv i sin pedagogik – aldrig tidigare har någon lärt mig så mycket på så kort tid. Efter lektionen kände jag för första gången att lågfartsbanan faktiskt skulle kunna vara möjligt att klara av. Även om jag tycker att ens mål borde vara att ta så få lektioner som möjligt (det är möjligt att klara sig nästan helt utan), visade mig att lågfartsbanan är så tekniskt svår att det kan behövas här. Om du ska ta någon lektion – gör det då på lågfartsbanan!

(Sammanfattande) tips för lågfartsbanan:

  • Håll upp blicken. Den ska som regel vara riktad dit du ska, vilket bland annat innebär att du måste titta över axeln när du svänger.
  • Var inte rädd för att vingla. Det är ett tecken på att du har en låg (bra) fart. Träna i stället på att kunna balansera motorcykeln så länge som möjligt utan att ta till med gasen eller kopplingen. I träningssyfte kan du då tänka dig att du aldrig ska använda dig kopplingen om du inte absolut behöver det.
  • Knip ihop knäna. Det hjälper något oerhört för att få god balans. Tänk att du ska bli en med motorcykeln, du ska inte använda styret så mycket för din egen balans på hojen.
  • Träna mycket. Detta är en svår och teknisk bana som kräver mycket övning för att det ska sitta.
  • Var inte rädd för att ta en lektion med en körlärare om du behöver. Tekniken kan vara svår att förstå genom att läsa sig till, så om du har svårigheter och din handledare inte kan hjälpa dig, boka en lektion. Det kan göra underverk!