A2-körkortet – hantering


Inledningen av körkortstagandet handlar om att lära sig köra rakt fram, svänga och att bromsa. Sedan går vi över till att träna krypkörning på den lågfartsbana som ingår i körkortsprovet. All körning hittills har skett på en tom parkering. Redan efter tredje dagen börjar lågfartsbanan att sitta. För att sätta lite extra tidspress har vi redan nu bokat både Risk 1 (teoriprovet) samt Risk 2 (praktiskt prov). Lektioner som krävs för att man så småningom ska kunna få komma på uppkörningen.

Skiss över lågfartsprovet från mc-jakten.se som är en sajt som kan vara till stor hjälp när man tar körkort.

Eleverna Hugo och Rita är klart entusiastiska efter de inledande körningarna på parkeringsplatsen. Nästa steg är att installera ett intercom-system i hjälmarna så att handledaren och respektive elev ska kunna kommunicera med varandra under körning. Sedan går vi vidare med att skaffa mer rejäla mc-kläder. Körningen hittills, på lågfartsbanan, har skett med skyddsväst, skinnjacka över och förstärkta mc-jeans med höft och knäskydd, samt mc-anpassade boots.

 

Ritas beskrivning av den första lektionen:


Dag 1 – Första gången på en motorcykel

Där står den: svart, skarp och hur cool som helst. Min Yamaha MT07 (i alla fal under övningskörningsperioden), den första motorcykeln som jag någonsin har satt mig i sadeln på. Jag lyssnar noggrant på min handledares genomgång och repeterar i huvudet – kopplingen på vänster hand, växla gör man med vänster fot, handbroms, fotbroms. Sedan får jag otåligt kolla på medan Hugo får köra en runda, han blev nämligen vinnaren när vi slingade slant om vilken av oss som skulle få prova först.

Så fort Hugo stiger av Yamahan så kastar jag mig ivrigt över den, startar motorcykeln och släpper kopplingen långsamt, mycket långsamt. Jag känner hur jag börjar röra mig och snart har jag uppnått tillräckligt med hastighet för att jag ska kunna lyfta fötterna helt från marken. Jag åker! handledare hade varnat att gasen är ganska ryckig precis när man går från stillastående, och det kan jag omedelbart bekräfta. Annars känns det redan från början väldigt bra. Det är lätt att hålla balansen även i svängarna (något som jag delvis kan tacka mitt moppekörkort för), och efter att jag blivit bekväm på ettan så provar jag att växla upp till tvåan. Det blir kanske inte den smidigaste övergången, men det är någonting man får finslipa senare. Jag gasar och provar båda bromsarna både på ettan och tvåan, sedan får jag åka i sick-sack enligt markeringarna på marken. Efter ett tag får jag hoppa av cykeln för nu är det Hugos tur igen.

När jag sätter mig på hojen för andra gången så försöker jag gasa mycket mjukt precis i början för att undvika ryckigheter. Det är svårare än jag trodde att få en mjuk start, men det går lite bättre än innan. Jag gasar lite mer än innan till en hastighet som fortfarande känns säker. Min handledare säger åt mig att provbromsa igen, den här gången hårdare och med båda bromsarna samtidigt, så att jag får prova ABS:en. Jag gör det några gånger i olika hastigheter och tycker det går bra. Jag gasar, håller in kopplingen och bromsar med hand- och fotbroms.

Hojen stannar, och jag försöker sätta ner foten på marken men känner att jag tappar balansen och orkar inte hålla uppe hojen som tippar över mig. Jag faller ganska mjukt ner på marken. Jag reser mig upp snabbt och det första jag tänker är ”hoppas att jag inte repat hojen”. Min handledare och Hugo springer mot mig. Jag får svara att jag mår bra tiotals gånger innan de är övertygade; jag känner mig helt okej, ingen skrapa någonstans, ingenting gör ont, det är verkligen helt okej. Min handledare lyfter upp cykeln igen (nästa gång något sådant händer så ska jag lyfta upp cykeln själv, tänker jag bestämt) och vi inspekterar den. Lite smuts på sidan, men annars så syns ingenting och jag kan pusta ut.

”Det är bara att hoppa på hojen igen”, säger min handledare, vilket jag gör. Jag sätter mig igen, startar och kör iväg innan jag hinner känna mig rädd. Jag åker några varv så normalt som jag kan, men tar det lite lugnare på bromsarna den här gången. Tiden flyger förbi och snart vinkar handledaren in mig – första övningskörningstillfället är nu över. Jag åker hem med ett stort leende på läpparna och är helt övertygad om att vi kommer bli goda vänner, MT07:an och jag.