Motorrad kör Ränneslättsloppet

I helgen kördes det andra loppet i Svensk Enduroklassiker.

Motorrads Linus Bankler ställde åter upp och rapporterar inifrån tävlingen.

Det var länge sedan jag kände mig så här lugn innan en tävling. Hojen fixades iordning med ett nytt bakdäck och nya siffror klistrades på redan på onsdagskvällen och all utrustning är i topptrim. Hojen jag kör, GasGas 300 Enduro GP, har gått från klarhet till klarhet och vi trivs mycket bra tillsammans.
Den är lätt och fin med mycket bra fjädring och en motor som klarar av extremt låga varv utan att knorra, samtidigt som den varvar upp snabbt och lätt och bjuder på härlig körglädje.

Den populära publikplatsen, Berget.

Målsättningen är spikad, slå polarna och klara fyra varv. Sen skulle det vara trevligt med en topp-100 placering någon gång i långloppen, hur svårt kan det va?! Till årets upplaga har arrangören tvingats till många ändringar. Man har fått komprimera banvarvet och dessutom vänt på hela slingan så man kör baklänges mot tidigare år. Dock så är varvet fortfarande två mil långt.

Efter besiktning beger vi oss till startplatsen som vi delar med åttahundra härliga enduromotionärer. Tre klasser startar med oss, 40-49 år (vår grupp), 50-59 samt 60+ ska iväg samtidigt. Det blåser och är ganska kallt, hösten har gjort entré. Tiominutersskylten hålls upp, sedan treminutersskylten, sen startar plötsligt alla och jag är inte alls med på noterna. Trettiosekundersskylten såg jag aldrig så nu är det hög tid att komma igång. Lyckligtvis startar hojen direkt och jag kommer iväg skapligt. Jag lyckas undvika att fastna i två olika startkrascher och rundar nog mer än 100 personer bara på startrakan. På grund av att jag inte körde förra året har jag en långt tillbakadragen startplats i åttonde led så det finns lite att göra under det första varvet.

Chrille fick stanna till längs vägen då slangen till hans vätskesystem lossnat.

På andra varvet öppnar det upp sig mer och jag kan njuta av den delvis nya bansträckningen genom en relativt kuperad terräng. Jag har fint flyt och presterar här på andra varvet min bästa varvtid. En lättare vurpa hinns med och jag skrapar i vänster underarm. Depåstoppet får vänta, lika bra att köra på när man har flytet. Ut på tredje varvet med skön självkänsla och gott om energi kvar i kroppen.

Det har börjat regna ganska mycket och ett lätt strilande kyler ner kroppen. Ganska skönt faktiskt och glasögonens roll-offsystem fungerar perfekt och håller sikten klar.
Pang! Framhjulet halkar till på en sten och vurpan är ett faktum. Regnet har dramatiskt ändrat förhållandena och det är plötsligt riktigt halt på alla stenar som systematiskt börjar grävas fram av 1600 stycken knottriga däck per varv.

Äntligen målgång, jag unnar mig en ”segerwheelie” över mållinjen och knyter den ömmande vänsternäven i luften. När jag korsar vägen över till depån stannar motorn, på med reservkranen och den startar igen. Perfekt tajming med soppaförbrukningen! Jag är supernöjd med årets tävling, trots vurpan! Jag slutar på en 150:e plats av 412 som kom i mål i min klass. Jämfört med förra gången, 2016, då jag hamnade på 208:e plats så är det ett bra uppsving, mer än femtio pinnar upp i listan! Nästa klassikerlopp är Gotland Grand National på Tofta Skjutfält utanför Visby i slutet av oktober, vi ses väl där?

Dubbla tummar upp efter målgång, Linus är nöjd med resultatet.