A2-körkortet – Risktvåan



Risktvåan är den andra delen av riskutbildningen, som påbörjades så sent som 2010 i syfte att minska antalet motorcykelolyckor i trafiken. Denna del är praktisk karaktär, där eleven genom praktiska exempel och ”experiment” ska få förståelse för risker i trafiken, och ämnar också öka deltagarens kontroll över motorcykeln. Liksom riskettan innehåller även risktvåan teoretiska delar, men medan riskettan mer liknande en föreläsning, var deltagarna mycket mer aktiva under risktvåans teoretiska del, som mer hade en diskussionskaraktär.

Text: Hugo Nordström

Både jag och Rita hade bokat samma tid på Gillingebanan norr om Stockholm för vår risktvåa, men eftersom Rita hade stukat handleden tidigare i veckan var det bara jag och min handledare som satte oss på våra motorcyklar för att köra till banan. Vägen till banan var tämligen fri från utmaningar – i princip motorväg hela vägen dit – men det kändes ändå som en skön uppvärmning inför den praktiska utbildningen som väntade. Det skulle vara första gången jag skulle köra en annan motorcykel än den MT-07 jag nu hade upptäckt att jag faktiskt börjat känna mig rätt bekväm med, och detta tillsammans med tanken om att man faktiskt kan bli underkänd på risktvåan gjorde att jag kände mig något nervös när vi kom närmare banan.

Vi hade blivit ombedda att komma en kvart innan risktvåan skulle starta, för att ha tid att registrera oss vid kassan. Medelåldern i väntrummet var förvånansvärt låg där satt ingen som såg ut att vara äldre än jag själv. Grupperna som skulle ta risktvåan för bilkörkortet blir inkallade först, och i väntan på vår motocykelinstruktör blir bara jag och en till kille kvar.

Risktvåan inleddes med en timmes teori. Vår instruktör Gerd började med att introducera sig själv och den kurs vi skulle genomgå. Hon upplyste oss om vad som krävdes för att för att få delta i kursen, vad målet med kursen var och vad vi förväntades uppnå för att bli godkända. Hon påminde oss om att detta var något som vi uppmanades göra i slutet av vår motorcykelutbildning, eftersom att det krävdes att man kan hantera en motorcykel hyggligt, och att det var nolltolerans vad gäller alkohol. Hon avslutade med att konstatera att vi var fria att lämna rummet och boka om risktvåan helt kostnadsfritt, och att ingen skulle fråga efter en anledning. Om vi valde att stanna, skulle vi dock få ta ett alkoholtest. Efter att detta togs skulle ombokning ske på egen bekostnad. Varken jag eller Filip, min risktvåakamrat, kände oss avskräckta, och blåste i alkoholmätaren.

Medan riskettan mer hade liknande en föreläsning, hade risktvåans teoretiska del en mycket mer aktiv karaktär, med stor aktivitet från deltagarnas håll. Oftast ställdes frågor till oss först, i syfte av att få oss att reflektera själva, och förklaringen kom bara efter att vi gett frågan ett försök. Även om jag först var något ovan med detta system verkade fördelarna snart uppenbara, då vi blev mer engagerade och då instruktören fick möjlighet att anpassa sina förklaringar utifrån våra svar. Vi gick igenom våra egna förväntningar inför kursen, och fick reflektera kring varför olyckor i trafiken uppkommer.

Undervisningen handlar väldigt mycket om att man själv ska förstå riskerna i trafiken.

Resten av den drygt fyra och en halv långa risktvåan ägnades åt praktiska övningar. Gillingebanan kunde tillhandahålla alla nödvändig utrustning, men jag valde att behålla det tudelade skinnställ jag hade kört till banan med. Vi började med att en enkel ”Följa John” på väg till den del av banan vi skulle använda, för att bli kompisar med hojen. Jag upptäckte till min förvåning att den Honda CB 650 F som vi lånade av Gillingebanan var om möjligt ännu mer lättkörd än den MT-07 jag hittills kört. Den var väldigt snäll i svängarna och i dragläget – som jag tidigare haft problem med i lågfartsbanan.

Snabbt upptäckte vi att förhållandena för risktvåan inte direkt var ideala. Eftersom att vi till stor del stod stilla och lyssnade på vår instruktör, kokade vi precis under den stekheta solen. Det var molnfritt och drygt trettio grader, och vi hade full utrustning på oss. Jag tänkte att det kanske hade varit ett smartare alternativ att byta mitt skinnställ mot Gillingebanans textilställ, men sneglande på Filip såg jag att även han verkade lida rätt mycket av värmen.

Våra hjälmar hade ingen kommunikationsutrusting, så instruktionerna fick tas face-to-face, underlättade av de öppningsbara hjälmar vi fått låna. Vår första övning syftade till att träna vår svängteknik, och gick ut på att vi på en raksträcka fick testa olika kroppsdelars inverkan på svängningen. Vi fick gasa upp till cirka 60 km/h för att sedan med händerna borta från styret försöka få gung på motorcykeln. Vi testade först om vi kunde svänga genom att bara använda fötterna, följt av enbart knäna, enbart höfterna och enbart överkroppens lutning. Vi testade att svänga med enbart motstyrningens hjälp, och till slut fick vi kombinera alla metoder för att försöka få till den mest effektiva svängen. Jag blev förvånad över man faktiskt fick lite rörelse med fötterna, och över hur bättre min svängning blev efter denna enkla övning.

Visste du att stoppsträckan faktiskt fördubblas om du kör 100 km/h istället för i 80 km/h?

Vi fick även öva på bromsning, testa skillnaden mellan en panikbromsning och en kontrollerad bromsning, samt jämföra bromssträckor i olika hastigheter. Att bromssträckan vid 100 km/h var dubbelt så lång som vid 80 km/h gav en tankeställare. Om man håller en fart om 100 km/h har man bara hunnit bromsa ner till 80 km/h på den sträcka det tar att få stopp på en motorcykel i 80 km/h. En farthöjning från 80 till 100 km/h kan alltså verkligen vara skillnaden mellan en väl hanterad situation och en katastrof.

Efter en välbehövlig paus från värmen fortsatte vi med fler övningar. Vi fick testa vilket avstånd som krävs för att inte köra in i framförvarande då denne bromsar in, hur dåligt man syns bakom en skåpbil, och hur man undviker att köra ut ur eller ramla i en kurva, vilket också är där det sker flest dödliga motorcykelolyckor i trafiken.

Svettiga och törstiga parkerade vi motorcyklarna och gick tillbaka till rummet där vi hade haft teorin. Vi avslutade risktvåan med att diskutera om vi hade uppnått målen, och Gerd höll en sammanfattning av vad vi hade gått igenom. Efter tre timmar under den stekande solen, var den fläktande färden på motorvägen hem det kanske bästa som hänt på hela dagen. Utöver att jag blev godkänd, förstås.